Ska börja skriva i "nutid" nu...

Dagarna går..

Jag har varit hos mamma så mycket jag kan..

I helgen firade vi morsdag och att min svärfar fyllde 40.

Som morsdagpresent körde jag henne i rullstolen till blomsteraffären och sa att hon fick välja ut vilka blommor hon ville att fylla sin balkong med.

30 st blev det. Många blomsterkassar där.

Vi såg nog ut som ett blomsterbud när vi rullade hemåt igen. Haha!

Så gick jag tillbaka sen och köpte jord med.

Åh, vad glad hon blev, av att sitta och plantera. Det var gamla mamma det.

Vi hade alltid lådor med blommor förr.

Jag har inte planterat på åratal sa hon :)

Livskvalité att se henne.

På söndag eftermiddagen åkte vi hem... Jag skulle gå på nattpassen igen..

Vi hörs varje dag över telefon, flera gånger om dagen.

Hon har fått en kallelse om att hon ska in på cytostatikabehandling på måndag, den 4.

Jag ringde imorse för att boka sjukresa.

Puckon som sitter i växeln.

Tycker att hon kan åka buss, jubelidioter!

Iallafall fick jag en taxi till henne efter mycket om och men...

Så ringde jag mamma för att tala om det.

Hon svarade inte.

Efter en liten stund ringde hon upp.

Hon lät trött och nedstämd.

-Jag är på lasarettet, säger hon.

JAg blev helt chockad... visste knappt vad jag skulle säga..

Imorse hade hon haft så ont i magen, att hon larmat på hemtjänsten. De hade skickat in henne.

Hon har fått ett navelbråck med.

Hon visste inte så mycket än. Hon satt fortfarande på akuten när vi pratade. De visste tydligen inte var de skulle lägga henne. Men de hade sagt att det gått att trycka tillbaka bråcket lite, det var ganska mjukt än. Så de skulle eventuellt operera efter cytostatikan nästa vecka.

Jag känner bara "fan i helvetes jävla skit" om man får uttrycka sig så.....

Att det aldrig ska vända.

Varför ska all jävla skit drabba henne för!

Va fan har hon gjort för ont i världen för att förtjäna detta??!!

Och jag min jubelidiot (jag med) ringde jobbet innan jag pratade med mamma, och bokade in mig på extrapass i helgen. Fanfanfan.

Ber om ursäkt för alla svordomar, men jag har inte en aning om hur jag ska uttrycka mig utan dem...

Borde lägga mig och sova en stund, det har varit en lång natt... och jag jobbar inatt igen...

Men just nu är det många tankar som far runt i huvudet...

Om jag bara vaknar nån gång och inser att allt bara är en dröm... en riktig mardröm...

Den 3 maj kom mammas läkare in på rummet.

Provsvaren hade kommit.

det var cancer, både i lungan och i fläcken de tagit bort.

Hon fick då diagnosen lungcancer med spridning till hud och skelett.

Han kunde inte säga något om hur framtiden skulle se ut. Han sa bara "ta vara på tiden".

Mamma blev chockad.

-Det var värre än jag trodde, sa hon.

Under hela tiden hade hon intalat sig själv att hon inte hade cancer. Det var inte det, det var något annat.

Nu fick hon beskedet.

Dagen efter fick hon åka hem.

Livet hemma började.

Det var med blandade känslor hon åkte hem.

Sjukhusets trygghet skulle försvinna. Hon skulle få klara sig själv på ett annat sätt.

Jag skulle stanna hos henne, men det var ändå inte samma trygghet.

Jag körde hem henne. Dagen innan hade jag köpt lite blommor till hennes fönster.

Jag tänkte på sången av Anita Hegerland

mamma är du ledsen, varför ler du ej

vill du jag ska måla någonting åt dig

många vackra färger har jag ännu kvar

gråt ej lilla mamma allt ska bli så bra

jag ska måla hela världen lilla mamma

full av solsken varje dag

att det regnar och är grått det gör detsamma

du ska solsken i ditt fönster ändå ha

alla blommorna du gärna ville köpa

lilla mamma jag ska måla dem till dig

jag ska måla hela världen lilla mamma

och allt ska bli så ljust och glatt för dig

Mamma hade inte haft så mycket blommor hemma på länge.

Det hade hon alltid när vi var barn. Och de piggar ju upp lite i alla fall.

Pelargon är hennes favorit. Och amaryllis.

Det var på en torsdag.

Vi skulle till kirurgen först.

Båden kirurgen och hennes assistent var lugna och trevliga.

De skar bort fläcken under naveln, och sydde ihop.

Mamma den tossan låg och tittade på hela tiden. Jätteintresserad :D

Jag tittade också, men kände mig halvt svimfärdig.

Sedan var det dags för den där förbaskade bronkoskopin.

Under dagen hade mamma fått två påsar blod och två påsar dropp.

Jag fick inte följa med på bronkoskopin. Men det skulle ta ca 40 minuter om allt gick väl.

De kom och hämtade mamma och körde iväg henne i sängen.

-Lycka till nu mamma, jag älskar dig!

De mötte en av mammas sköterskor,

_Lycka till nu,

-Tack snälla du, sa mamma, och kramade om henne, precis som det vore sista gången de sågs. Är du där hos mig? frågade hon.

Nej, det skulle hon inte vara.

-Men vi ses sen.

Jag gick bakom dem fram till hissen, sen vek jag av och tog trapporna.

Mamma såg mig genom glasdörren innan de gick in i hissen. Hon var osäker och livrädd, det syntes lång väg. ögonen var alldeles tårfyllda.

När hon såg mig sken hon upp som en sol, och sträckte på sig för att se extra bra, och vinkade intensivt åt mig. Hon skickade slängpussar.

Nu kändes det som sista gången vi skulle ses. Lite som när man är hos veterinären och ska låta sitt djur somna in. Hemsk känsla.

Mor lilla mor, vad jag ville vara hos dig då...

Trösta dig och hålla dig i handen.

Krama dig.

Tala om hur mycket du betyder,

hur mycket jag älskar dig.

Det kommer bli bra lilla mamma.

Jag gick tillbaka till avdelningen efter en timme för att se om hon var tillbaka på sitt rum.

När jag öppnade dörren till avdelningen hörde jag någon som hostade kraftigt. Det lät som en sån där besvärlig hosta, som att någon höll på att kvävas. En sköterska som varit med under bronkoskopin kom fram direkt och mötte mig.

Det var klart.

Det hade gått bra.

Det var mamma som hostade.

Måste ligga på sidan i två timmar

Inte äta eller dricka på tre.

Det kunde komma blod när hon hostade.

All information snurrade i huvudet.

Jag hörde det, men ändå inte.

Det enda jag hörde tydligt var mamma, hur hon hostade.

Jag gick dit.

Hon var illröd i ansiktet och hostan var så jobbig för henne.

Det var som att stå och se på medan mamma kvävdes.

Jag tog henne i handen.

-Jag är här nu mamma, såja.... schhhh...

Jag försökte trösta.

Det var sjöblött i sängen.

Ingen hade satt på henne något inkontinensskydd, och hon hade ju fått två påsar dropp, tror hon var inne på sitt tredje. Och hon kunde inte röra på sig. Hon var tvungen att ligga helt stilla på sidan.

Hon grät.

Hon skämdes och grät. Och hon kunde inte hålla sig. Hela hon skakade.

Jag talade om det för en sköterska, som skulle säga till en annan sköterska. Ingen kom.

Jag talade med nästa sköterska, som hjälpte mamma att lägga torra kläder intill kroppen, men allt det blöta fick ligga kvar. Hon fick ju inte röra på sig.

Vid 17 skulle hon ner på röntgen igen. Nu fick hon röra på sig.

En sköterska tänkte köra ner henne med allt det blöta i sängen. Det ville inte mamma, men sköterskan insisterade på att det var smidigast så.

Jag och en undersköterska hjälpte mamma få bort allt det blöta.

-Nu är jag människa igen, sa hon.

Jag kan inte med ord beskriva hur det kändes att sitta och se på när mamma led på det sättet.

Det var hemskt.

Det var det värsta jag varit med om.

Det önskar jag inte ens min värsta fiende.

Dagarna gick.

De tog ofta blodprover, flera rör.

Mammas läkare kom in under ronden en dag och talade om att de skulle behöva göra en bronkoskopi på lungan. de skulle gå in genom näsan och ta en provbit på lungan för att undersöka cancern.

Så kom nästa smäll...

När hon kom in till sjukhuset, hade de även sett en ojämnhet på levern. Ev. hade cancern spridit sig dit också.

Ett ultraljud bokades in.

Jag följde med mamma ner på ultraljudet.

Hon fick klä av sig på överkroppen, och det är det värsta hon vet. Det kändes som hon var rädd.
Jag satt hela tiden brevid henne, höll henne i handen, och talade om vad läkaren sa. Det var en utländsk läkare och mamma hade svårt att förstå eftersom hon bröt lite.
De hittade inget fel, tack och lov.

En dag viskade mamma till mig att hon hade ett så konstigt märke nedanför naveln.
Hon hade inte berättat eller visat det för någon. Det kändes så förargligt sa hon.
Det var som en stor, torr leverfläck, och det var som en skorpa på den.

-Men mamma, du måste visa den för läkaren. Hur länge har du haft den?

-Ett par veckor svarade hon.
Senare kom det fram att hon hade haft den längre än så.

Vi visade den för läkaren och hon skulle få ta bort den hos kirurgen.

Mamma, lilla mamma, förlåt att du inte känt att du kunnat berätta om det tidigare...

Tiden hos kirurgen och bronkoskopin blev på samma dag.

Och i mina ögon blev det den värsta av alla dagar på sjukhuset...

Jag sov kvar hos svärföräldrarna.

De bor bara 4 mil från sjukhuset.

Vi har 16 mil från oss.

Sambon åkte hem.

Det var tufft att vara så ledsen och ha så mycket tankar i huvet, och sen inte vara hemma.

Gråten kom med jämna mellanrum.

Jag bara bröt ihop.

Efter en vecka började jag övernatta i mammas lägenhet istället. Det var lite längre ifrån, 7 mil.

Jag åkte till mamma varje dag och var där så länge jag kunde.
Hon skulle inte behöva vara ensam.

Hon var ensam när hon fick höra att hon hade cancer, det ska ingen behöva vara, och det ska inte hända igen.

Det blev som egentid med henne, bara hon och jag. Det var skönt.

Vi pratade, skojade, löste korsord, åt och fikade.

Jag har nog aldrig umgåtts så mycket med henne förut. Förjävligt att det ska behöva bero på en sån idiotisk sak som en dödlig sjukdom.

Jag satt ofta på sängkanten hos henne. Ibland kurade jag ihop mig i hennes famn.

Helt obeskrivligt och ovärderligt.

På lördagkvällen ringde jag till nattpersonalen och bad henne tala om att jag inte skulle komma och jobba imorgon.
Vi skulle åka och hälsa på mamma på sjukhuset.

Jag sov nästan ingenting på hela natten. Jag var alldeles tom i huvudet, samtidigt som massa tankar snurrade... Vad ska jag säga imorgon. Kommer jag börja gråta. Jag måste vara positiv och stark, för mammas skull.

Det är så mycket jag vill säga till henne,

-Förlåt att jag flyttade hemifrån så tidigt,

-Förlåt att jag var så arg på dig när jag bodde hemma,

-Förlåt att jag inte hälsat på dig mer,

-Förlåt att jag inte stannat längre stunder hos dig,

-Förlåt att jag inte alltid tagit dig på allvar,

-Förlåt att jag skämdes för dig i skolan

-Förlåt att jag sa att du såg ut som en gubbe i ditt kortklippta hår

-Förlåt att du inte känt att du alltid kan säga som det är till mig

-Förlåt att allt alltid handlar om mig

-Förlåt att jag inte tog din värk på allvar.....

-Förlåt..... Jag älskar dig...

Vi gick upp tidigt på söndagmorgonen. Jag skulle packa med. Men vad ska jag ta med mig? Hur länge ska jag vara borta?

Jag och sambon åkte, vi hämtade först upp hans mamma som också skulle följa med till sjukhuset. Jag satt tyst och tårarna rann under hela resan.

Jag tror det var förmiddag när vi kom fram, jag minns inte riktigt. Jag minns att jag var jättenervös när vi hade parkerat utanför sjukhuset. Det var alldeles tomt därinne, dödstyst.

Mamma låg därinne i sin säng. Hon hade en rumskamrat med, tror hon hette Ulla, en trevlig dam.

Hon såg så... liten ut, mamma. Hon hade stora sjukhuskläder på sig. Blåa.

Det har aldrig känts så bra att få krama mamma. Hon var mjuk och go, sådär riktigt kramgo. Jag kände mig som ett litet barn igen. Jag ville aldrig släppa henne. Jag kunde hålla om henne för alltid.

-Jag älskar dig, viskade hon.

- Åh, jag älskar dig med.

Sen satt vi där runt hennes säng och pratade och pratade.

Emellanåt såg man hur trött hon blev. Det var som ögonlocken blev tunga och stängdes. Och det märktes att hon inte orkade prata så mycket. 

Hon hade fått massa smärtstillande mediciner, blodtryckssänkande, kortison, mot illamående o.s.v o.s.v

Hon som aldrig ätit någon medicin alls, penicillin nån gång, men knappast mer än så.

På eftermiddagen åkte vi... Då var det dags att kramas igen. En sån där underbar, go kram. 

- Jag vill inte släppa dig mamma. Jag vill inte lämna dig här. Jag vill vara hos dig. Jag vill vara i din famn, för alltid.

-Jag älskar dig gumman.

- Jag älskar dig mamma.

- Vi ses imorgon.

En vacker dag finns det inget imorgon.

Det var en lördag..

Den 21 april i år..

Jag var på väg till jobbet. Jag gick. Klockan var tre på em. Jag brukar alltid ringa till mamma när jag går till eller från jobbet. Så ringer min syster precis..

Hej hej, hur är det, och allt det vanliga.

- Jag tänkte bara tala om att jag har skickat in mamma till sjukhuset idag.

-Varför då? Har det hänt något? Undrar jag såklart...

- Nja, hon ringde mig i morse och bad mig komma över och hjälpa henne... Hon kunde inte stödja på benet. Hon använde ett paraply som käpp den tokstollan!

- Haha, ja det är mamma i ett nötskal!

Hon lovade att ringa och hålla mig underrättad om vad som hände och hur det gick.

Jag jobbade på..

Hon ringde sedare och talade om att de sa att hon skulle få stanna på sjukhuset i alla fall till måndag.

Allt kändes så konstigt. Jag hade haft en jobbig dag redan sen innan, och nu är mamma på sjukhuset med...

Vi trodde hon hade sträckt nån muskel eller nåt. Hon hade slutat röka i januari och nu hade hon hostat så väldigt den senaste tiden... Det blir ju ofta så säger dem.. Att det är flimmerhåren som växer ut igen.. Så hon har nog sträckt sig på nåt sätt när hon hostat så mycket... Hon har ju haft värk i låret ett tag...

Hon var till Vårdcentralen för hostan och de sa att hon hade halsfluss, hon fick hostmedicin och antibiotika... Hon nämnde att hon hade ont i låret med. Men det var inget så länge det inte var svullet sa sköterskan..

Så visst var jag orolig, men jag trodde inte att det skulle vara något allvarligt...

När jag gick hem från jobbet ringde jag min svärmor. Hon är även mammas väninna.
Jag märkte att allt inte var som det skulle, hon pratade så konstigt med mig... Inte som hon brukar.

Jag kom hem vid tio på kvällen.

Min sambo kom och mötte mig i hallen..

Han såg så annorlunda ut, så allvarlig och uppgiven på nåt sätt.

Har det hänt nåt? Frågar jag och tittar runt på djuren vi har, räknade in dem för att se så ingen var sjuk. Alla såg ut som vanligt...

Ja det har det... säger han. Kom....

Vi gick in till soffan, jag hade inte ens tagit av mig jackan...

Han satte sig brevid mig och tittade på mig. Han såg så ledsen ut...

-Det är din mamma...

-Jaha....

-Hon har cancer...

Sen grät jag...

Jag grät hela kvällen.. hela natten.. Jag bara grät..

Det ända som snurrade i mitt huvud var att jag har varit världens sämsta dotter och nu kommer mamma dö...

Mamma kommer dö....