Det här med att blogga... det är verkligen inte min grej.

Jag har inte tid, jag tar mig inte tid, jag glömmer bort, och jag har inget vettigt att skriva som någon annan vill läsa.

Med det sagt...

Nu har jag något vettigt att skriva.

Jag behöver skriva av mig.
Tala om för hela världen hur besviken jag är på de som svikit mig de senaste åren.

Ni som "känner" mig vet att jag genomgick en skilsmässa 2014 från A. Efter ett år som gifta.
Orsaken till den har det spekulerats vilt om.
Jag har aldrig sagt min mening om saken.
Det har gjort att all skuld lagts på mig, och jag har bara svalt det och låtit det vara.

Inte längre.

Det var en kväll/natt i april 2014.
A kom hem från jobbet, jag hade gått och lagt mig.
Jag sa ingenting när han kom hem för jag hörde att han pratade i telefonen.
Han pratade med en av hans vänner.
Trots att han satt på övervåningen, så hörde jag hela deras samtal.
A berättade hur han hade stött på en tjej på hans jobb, men att hon nu sagt att hon bara ville att de skulle vara vänner. Och han hade det ju trots allt rätt bra med mig. De pratade också om hur hon stötte på andra killar på jobbet.

Tyvärr hade jag redan vetat om det här. Jag hade misstänkt det ett tag.
A blev annorlunda med sin mobil. Han har aldrig brytt sig om den, men helt plötsligt hade han börjat sms´a massor. Och så fort han fick ett sms så röck han till sig telefonen snabbt och vände sig bort för att läsa.
Jag förstod att något var på gång.
Jag gjorde därför något som jag aldrig trodde om mig, att jag skulle göra.
När han lämnade telefonen obevakad, så läste jag hans sms.
Alla hans äckliga, flörtiga sms.
Han svek mig något så totalt! Gick bakom ryggen på mig. Vi var nygifta. Vi försökte få barn. Och han svek mig.

Dagen efter jag hade hört samtalet mellan A och hans kompis, sa jag till honom att jag visste om "J". Jag visste allt.
Han blev stel och sa typ ingenting.
Till slut fick han ur sig att han tyckte att vi skulle bo i varsitt av husen. Leva våra egna liv ett tag. "Pröva våra vingar" med andra. Jag tyckte han var dum i huvudet. Vi var nygifta. Försökte få barn. och skulle prova våra vingar med andra. Nej tack!

Efter någon dag frågade han mig om det var ok att han fortsatte sms´a med "J".
Idiot som jag är så sa jag "Ja".. Men om du gör något med henne är det slut.
Och han fortsatte.
Jag mådde dåligt. Skitdåligt. Magen knöt sig så fort jag hörde ett plingande ljud. Jag ville kräkas hela tiden.
Han skrev.. och han skrev.. När vi åt. När vi var med vänner. När vi tittade på film. När vi låg i sängen.
Till slut sa jag att jag inte ville att han slulle skriva med henne mer. Att det inte kändes bra.
Han tyckte att det gjorde väl inget. De var ju bara vänner ändå.
Men jag läste hans sms fortfarande.
Jag såg allt.

På sommaren skulle jag iväg på GU-F i två veckor. När jag sa att jag ev. tänkte ställa in det blev han grinig. Han hade ju planerat att hans kompis skulle komma och bo hos oss i en vecka under tiden jag var borta.
Jag åkte.
När jag kom hem läste jag hans sms igen.
Hans kompis hade såklart inte varit där.
Däremot hade han träffat henne. Såklart. Jag hade inte väntat mig något annat.

Det var vidrigt att läsa om hur de hade åkt iväg med hans MC, hur de hade stannat och ätit glass. Att han hade träffat hennes barn. (Ja hon hade också ett förhållande såklart)
Alla komplimanger han gav henne.
Fy faan..
Jävla svin

När vi pratade om det en gång, sa jag till honom att det värsta av allt, var att han inte ens hade bett om ursäkt.
Svaret jag fick var att han tyckte inte att han hade något att be om ursäkt för.
Nej.... okej...
Den meningen var droppen för mig.
Jag visste att nu är det slut.

I augusti blev jag bjuden till en födelsedagsfest. Jag var egentligen inte sugen att gå, men kände att jag behövde komma iväg.
Och jag är så enormt glad för att jag gick!

Den dagen kan man säga att jag gick. Lämnade mitt gamla liv bakom mig.
Ett liv med svek. Med elaka gliringar om vad jag hade på mig, vad jag tittade på för filmer och program, vilka jag umgicks med, om min familj. Ett liv där jag levde med en "son" istället för en make som han skulle vara.

På festen träffade jag den jag egentligen var menad att leva med.
Jag visste det såklart inte då, men jag kände att han var speciell.
Vi umgicks med varandra, och jag mådde bra i hans sällskap.
Dock började rykten florera ganska snart. Rykten om otrohet, om att jag betedde mig illa mot A.
Jag blev boven i dramat.
A spred rykten.
Folk som jag tidigare ansett var min familj, spred rykten.
Mina "vänner" spred rykten.

Allt blev mitt fel.

Och jag tog såklart åt mig.
Tyckte att det var nog kanske mitt fel.

Jag försökte in i det sista. Men det fanns inget att rädda.
Jag skulle aldrig klara att leva med A. Inte efter allt han har gjort.

Nu i efterhand kommer mycket tankar fram. Jag ser saker som jag inte sett dem förut.

Nu är jag klokare.
Jag har vänt ut och in på mig själv genom alla år för att A ska få som han vill och det han vill.
Jag har tagit emot och tagit emot av taskiga kommentarer om utseende, om vilka vänner jag har, om min familj.
Det spelar egentligen ingen roll vad han har sagt eller inte.
Han har i mina ögon betett sig som ett barn. Ett omoget barn.

Jag har valt att ta avstånd från det nu. Från honom.
Jag vill inte ha mer med honom att göra.
Att han kallade mig kall och svinig när jag inte ville lämna bort Ronja till honom, att han tyckte att han betett sig bra mot mig "med tanke på omständigheterna", och att han beter sig som en skit när han inte får som han vill. Det fick min bägare att rinna över.

Det kanske är fel av mig, men ingen annan verkar dra sig för att uttrycka sina åsikter om den här saken, så då tänker inte jag heller göra det.

Men nu sätter jag punkt.
Nu är det här ett avslutat kapitel i mitt liv.

Och fan vad skönt det är!

Tiden går verkligen sjukt fort...
Och mycket hinner hända och förändras.

Sist jag skrev var jag och A i färd med att skaffa en till familjemedlem, en rottweiler. Vi hoppades då på att den utvalda kenneln skulle få många tikar i kullen och att vi skulle bli utvalda till att adoptera en av dem.
Och så blev också fallet.
Det var en av de lyckligaste dagrna i mitt liv när de berättade för oss att det fanns en tik i kullen till oss.

I början på juni åkte vi till Skåne och hämtade hem älskade Ronja.

Hon är det finaste som finns. Helt perfekt.

Snart fyller hon två år. Idag bor hon hos A, vi har separerat.
Ord kan inte beskriva hur mycket jag saknar henne. Det är oerhört tomt utan henne. Tyst. Lugnt. Tråkigt.
I helgen som var fick jag vara hundvakt till henne. Jag har inte haft henne sen slutet på november.

Första promenaden vi tog gick jag och grät. Tårarna bara rann. Jag var så lycklig över att få hålla henne i kopplet igen. Att ha henne gå vid min sida. Känna hennes nos mot handen. Pussa på henne, och bli överröst med pussar själv.
Det är så här jag vill ha det.

Det blev mycket träning för henne. Att föra sig i koppel trots bilar, människor och andra hundar.
Men hon var superduktig, och jag var så enormt stolt över henne!

Efter att hon åkt hem till A igen, blev det tomt.. så jäkla tomt...

Något fattas när hon är borta...

Jag har gått i tankarna länge om att skaffa en till hund. Jag har Tjorven kvar. Men jag behöver en hund att träna riktigt med. Mina mål har länge varit att träna och förhoppningsvis tävla i lydnad, rally och sök. Tjorven är mer en "lekochskoj"-träningshund. Vi har gått kurser med det har inte riktigt varit hennes grej det där. Jag kan träna lite basic hemma på en matta. Men jag behöver mer.

Sedan drömmer jag ju om hemvärnet. Bli hundförare... Det var tanken med Ronja, men av olika anledningar så blev det inte så...

Jag funderar på olika raser. Men kommer av någon anledning alltid tillbaka till rottweiler. Det verkar vara sant så som många säger... När man en gång haft en rottis så vill man inte ha något annat.
Det är en helt underbar ras!

Vi får se vad framtiden utvisar.

Så var det tisdag igen
Och en ny vecka
Förra veckan var jag "långledig", har ett sånt schema, ledig var tredje vecka. Underbart tycker jag! Jobbar dock ofta extra i den veckan.
Förra tisdagen började jag på en "kurs" om hundens beteende i en flock. Vi tittade på en hundflock, och diskuterade hundarnas olika beteenden. Man lär sig alltid något nytt. Ganska intressant det där. En sak instruktören tog upp var att hon inte trodde på att det fanns någon direkt rangordning i en flock, i alla fall ingen rangordning som var bestående. Hon menade på att olika hundar agerar "högst rangade" i olika situationer. Kan nog stämma lite det där.

Idag är det andra dagen på "kursen". Jag åker dit innan jobbet.

Har vart ute och tränat med Dexter med. Han är ju inte direkt den mest följsamma hunden. Det är inte så intressant att vara hos matte, och det vet jag beror på att jag inte gjort det intressant för honom att vara hos mig. Det är helt mitt eget fel!

Jag läser boken Kontaktkontraktet, mycket bra bok! Och den kan jag varmt rekommendera!
Där har jag snappat upp många tips!
Några använder jag i min följsamhetsträning med Dexter.

Ex. kastar jag ut ett par godbitar på marken som Dexter och TJorven sedan får nosa reda på. Innan de tröttnar går jag iväg och fortsätter promenaden en  bit. Sedan gör jag om det. När de fått in nosandet, börjar jag också leta, och "hittar" då världens godaste skatt! Mmmm vad matte är duktig på att leta tycker de då. Så då håller de sig i närheten av mig för att vara med när jag hittar en ny skatt. När jag sedan fortsatt promenaden har jag släppt ner godisbitar på marken så fort Dexter tittat på mig. Det har resulterat i att han då hela tiden är uppmärksam på mig och håller sig vid mig. Perfekt! Emellanåt försöker jag variera belöningen, med ex. lite klapp och kliande :)

Är för övrigt så jäkla nervös!
Vi planerar ju att utöka familjen med en rottisvalp. Jag (och A) vill ha en hund att verkligen jobba med. Och en rottis är ju perfekt till just det, att jobba med. Då har vi efter myyyycket sökande hittat två hundar, och en jättebra kennel, vi gärna vill ha en valp efter. Nu ska de paras, på torsdag! Aaahh, vad spännande!! Hoppas hoppas hoppas att det blir valpar, att allt går bra för tiken och valparna, att det blir flera tikar och att vi får äran att ta en av dem! Just nu är det min absolut högsta dröm! Så här hålls tummen hårt!

Har just kommit in från en mysig vinterpromenad med doggsen
Försökte träna inkallning med Dexter, att springa efter viltspår är mycket roligare än att hålla sig hos matte   

Tjorven däremot håller sig alltid i närheten.
Tänkte i mitt stilla sinne att jag skulle trötta ut dem lite genom att pulsa runt i lite djupare snö. Knallade därför ut på åkern. Joo, Dexter skuttar så snällt i snön, kommer när jag ber honom (såvida han inte hittat nån har-bajs att äta) och Tjorven, ja hon kämpar och hoppar i mina fotspår. Man får väl inte vara dum!

De behöver verkligen mycket aktivitet, trots att de är så små.
Många tror att de kan skaffa en liten hund för att slippa allt vad fysisk aktivitet heter, det är ju bara att släppa ut på gården, eller visst räcker det med en kort pisserunda ett par gånger om dan...

Neej... riktigt så är det inte. Hunden mår inte bra av det, den behöver aktivitet.
Dexter är den det märks mest på att han behöver aktiveras. Han har så mycket energi, lyssnar inte gärna, utan springer hellre iväg.
Där har vi lite att jobba med.
Dels kontakten oss emellan och dels att stimulera honom aktivt.
Jag håller regelbundet utkik efter prova på kurser i spår och sök på hyundklubbarna i närheten. Tänkte börja med honom.
Tjorven och jag ska börja på rallylydnad i april, dit har jag redan anmält oss   Ska bli skitkul!!

Har hittat en tjej som håller till utanför Skänninge som ger olika kurser, tisdag nästa vecka ska jag på en av dem. Den handlar om hundarnas flockliv. Vi ska titta på olika hundflockar och se hur de beter sig, vilka roller de olika hundarna har o.s.v Tror jag är supernyttigt! Så det ska bli skitkul!

Har också anmält mig till en annan kurs, Plattformsträning. Där man ska träna olika positioner, att jobba med varandra på avstånd o.s.v Den får Tjorven också hänga med på tror jag.
Funderar på att anmäla mig och Dexter till en kurs hon har som blandar vardagslydnad och spår/sök. Vore som klippt och skuret!
Dock kostar ju allt pengar, men det kan det ju vara värt, man får ju lätt igen det!
Nu blir det att laga middag, sen åka och jobba en sväng inatt

Tjao!

Imorgon är det fem månader sedan mamma somnade in

fem månader

det känns inte som hon är borta

ändå är det så tomt

jag förstår det fortfarande inte

mamma kan inte vara borta

det är ju mamma

Jag gråter ofta

Tänker på dig mamma, varje dag

alltid

Vissa dagar är värre än andra

Jag är glad att jag har mina djur

man säger att livet går vidare

visst gör det det

men fan vad tufft det är

man gör vad man kan för att inte visa något

jag tror jag lyckas

Det tuffaste är att jag inte kan ringa

att jag inte kan prata med henne

Jag ringde alltid

Jag tänker än idag, jag måste ringa mamma och berätta

så kommer jag på mig själv

jag har lovat mig själv att varje dag göra något som skulle gjort mamma stolt

jag vet att mamma är stolt över mig

Jag saknar dig mamma

du kommer aldrig att försvinna för mig

du finns alltid här

Det gör hon faktiskt

bevisligen

Antingen har jag blivit galen, eller så finns hon faktiskt med

men jag tror att hon är med, och det känns skönt

jag vet att jag alltid har henne hos mig

Livet fortsätter

det gör det

Det är tufft och fullt av motgångar, verkligen!

Men det gäller att kämpa på och inte ge upp

inte ge vika för det jävliga

jag tar mig igenom det

jag gör mamma stolt

det är så jag tänker

Jag tänker fortsätta skriva här

så mycket jag orkar och har tid med

men det kommer inte att handla om mammas sjukdom

det kommer handla om mig

vad jag gör för att göra mamma stolt

Men jag vill ha kvar bloggnamnet

morlillamor

för att min lilla mor ska bli hedrad

för att jag är stolt över min lilla mor

för att hon alltid är med mig

Varje dag börjar ett nytt liv

Varje dag öppnar för nya möjligheter

Varje dag ska tas tillvara

Det kanske inte kommer någon morgondag

Har inte skrivit något inlägg sedan  i somras.

Har inte haft varken ork eller lust...

Sista inlägget talade om att mamma skickades in med ambulans till Västervik.

Hon fick komma hem.

Jag minns inga detaljer längre...

Mycket förtränger man...

I alla fall...

I slutet på juli, den 18 tror jag det var, sov jag över hos mamma.
Jag vaknade på natten av att hon kved och skrek av smärta.

Hon grät...

Hon hade en enorm värk i magen, jag trodde det var navelbråcket igen,

och hon var öm över bröstkorgen

Jag ringde ambulans

Kvinnan på sos var jättetrevlig minns jag,

hon försökte lugna mig och sa att mamma skulle snart få hjälp.

Det tog inte lång stund innan de kom, har för mig de hette Anna och Daniel.

Jättegulliga båda två

De pratade med mamma, och tog prover.

Hennes hjärta slog knappt

De bad mig följa med ut i köket,

jag berättade om mammas situation.

jag minns bara att de sa "din mamma är väldigt sjuk"

jo... jag förstår det....

vi åkte in...

Jag minns att när vi kom fram talade ambulanssköterskan om att jag hade en enormt underbar mamma. De fastnade för hennes sätt. Hon var så snäll och rolig.

Trots mammas situation fortsatte hon skoja med dem

lilla mamma...

På akuten tog de mer prover och kopplade upp henne..

Hon var lite piggare nu

de hade väl gett henne lite allt möjligt...

Det var en läkare som kom in och presenterade sig.

Han såg inte så gammal ut, men var väldigt trevlig.

Han var mörkhårig, med glasögon.

Han satte sig ner på huk brevid mammas säng.

Förklarade att hennes hjärta inte riktigt var med.

Han sa att det var en lite jobbig fråga han var tvungen att ställa henne.

"Om ditt hjärta slutar slå, vill du att vi försöker återuppliva dig eller vill du somna in?"

Jag kände hur det brände i ögonen

Jag var livrädd för vad mamma skulle svara

Jag ville inte höra mer

Jag ville inte veta vad hon ville

Jag kände mig så dum som satt där, tänk om hon inte var ärlig...

Mamma tittade på mig och sedan på läkaren

"Jag vill att ni försöker få igång mig, jag vill inte somna in"

Mamma kördes till en intensivvårds avdelning. Jag minns att det var ett hörnrum

Där fick hon massa morfin och de kopplade upp henne till en dator där man såg alla möjliga värden.

Jag satt på en stol brevid henne och höll henne i handen

Tillsist somnade hon

Jag satt där

tittade på skärmen,

emellanåt började det pipa och det blev rött vid vissa värden

Jag blev livrädd,

tänkte att nu dör hon

De kom in emellanåt och tog blodtrycket

Det var kallt i rummet

Jag satt där på min pinnstol,

frös

och höll mamma i handen

lilla mamma

du får inte dö

Efter ett tag smög jag ut

jag gick och ringde till min syster P och till min svärmor

Tänkte ifall...

Sen gick jag tillbaka

På morgonen när mamma vaknat kom svärföräldrarna och hämtade mig.

Jag var tvungen att åka hem till mamma

Hade min hund där, och hon var tvungen att komma ut

och jag passade på att ta en dusch och byta om

Min syster åkte till mamma sålänge.

Jag åkte tillbaka till sjukhuset sedan

svärmor följde med

Syster P mötte oss utanför sjukhuset.

Hon hade träffat läkaren på morgonronden.

Så kom det

beskedet man inte vill höra

jag ville inte höra

jag hörde inte

hon klarar inte mer än ett par dagar, max två veckor

jag hörde inte

började gråta

vad sa du?

Fan fan fan

samtidigt kom mina andra tre syskon

Fan

mamma

lilla mamma

Jag var på sjukhuset så mycket jag kunde och orkade

satt brevid henne

delade hennes kudde

höll henne i handen

pratade minnen

Hon förändrades med tiden

Hon blev inte sig själv

Hon såg syner

Kände ibland inte igen oss

Sa massa lustiga saker

Hon var så drogad av medicinerna

I samma veva köpte jag och min sambo hus

Det var mycket på en gång

Den 22 augusti fick jag ett sms från min syster H,

mamma var dålig och hade långa andningsuppehåll.

Sköterskan trodde det var väldigt nära slutet

Det fick jag 12.58

Jag måste åka till mamma idag, när A kommer hem

13.18 ringde min bror

Nu har mamma somnat

Det slutade med att mammas sköterska skickade in henne till Västervik med ambulans.

Jag ringde mamma just när de lastade in henne.

När vi la på började jag panikgråta

Jag grät och grät

kunde inte sluta

hyperventilerade

och grät

Så ringde jag till min syster P och svärmor L.

När jag pratade med mamma senare på dagen sa hon att de misstänkte att det var hjärtat som bråkade.

Fan inte det också

Fan fan fan

Jag hade tänkt åka till mamma samma dag.

Men jag orkade inte

Jag var trött, ledsen och helt förstörd

Jag åkte till henne på onsdagen

sov kvar i hennes lägenhet och åkte tillbaka på torsdagen med.

Det var inte hjärtat.

Det kunde vara ångest

ångest över allt som hänt och kommer att hända.

Hon får lugnande för det nu

Till råga på allt så har tumören i lungan växt

trots cytostatikabehandlingen så har den växt.

Det blir ingen mer strålning

inga fler cellgifter

det går inte

det hjälper inte

hon kommer inte orka

hon är för svag

"Din mamma är väldigt sjuk" säger läkaren till mig

"Hon är väldigt svag"

Det syns inte så väl på utsidan

man kan inte tro att det är så illa

men på insidan...

på insidan är det illa...

på min lilla mamma

min lilla mamma som alltid tagit hand om mig

som alltid funnits där

som jag trotsat emot som tonåring

som jag ringt vnästan varje dag som vuxen

som jag älskar så oerhört mycket

som är min mamma

min mamma...

Hon kanske får komma hem imorgon, fredag

hon vill vara hemma så mycket och länge som möjligt

jag fick fråga henne rakt ut

det var skitjobbigt

det känns elakt att tänka på, men jag har beställt hem blanketter till vita arkivet...

jag vet inte hur mamma vill ha det när hon somnat

tänkte att man kan fylla i dem , tillsammans, både hon och jag

och nån mer om någon vill...

det är nog bra att ha

man vet att livet ska sluta, man vet inte när eller hur

idag

imorgon

nästa år

om femtio år

ingen kan svara

ingen

jag älskar dig mamma

jag älskar dig

Har inte uppdaterat något här på ett tag nu...

Mamma fick åka hem på fredagen, den 15.. Jag åkte till Västervik och hämtade henne.

När vi kom hem hade hon jätteont, så hon bad mig ge henne två morfin, jag tyckte det var mycket, men hon sa att hon fått det av sköterskorna i Västervik.

Inget mer med det.

På lördagen hade hon väldig värk fortfarande.. hon ville ha två morfin igen. Det fick hon. En liten stund efter blev hon trött.

Så hon fick vila. Klockan var 11.30

Hon sov och sov.

Jag försökte få i henne lite mat, men hon somnade hela tiden.

Jag fick mata henne.

Hon fick lägga sig igen.

Hon sov.

Jag fick knappt kontakt med henne.

Jag satt uppe i fotöljen, brevid henne, hela natten.

Ville se så hon andades.

Hon sov jättetungt.

Jag ändrade ställning på henne emellanåt.

Hon vaknade inte.

"Jordgubbar", ropade hon.

Hon pratade i sömnen.

Morgonen efter kom hemtjänsten.

Mamma sov fortfarande, men vaknade till lite när de knackade på dörren.

Så somnade hon igen.

Jag försökte få upp henne. Hon var ju tvungen att äta och gå på toaletten.

Jag skulle hjälpa henne dit. Det styrde inte riktigt för henne. Det var som att hon gick i sömnen.

Jag försökte få kontakt med henne.

"Mamma, vet du var du är?

Mamma, vet du vem jag är?"

"mmmm.." var det enda svar jag fick. Hon öppnade inte ens ögonen.

Jag ringde till en sköterska.

Hon kom.

Troligtvis slog morfinet ut henne.

Hon var helt nerdrogad.

Jag matade henne med lite smörgås.

Vid 13.30 vaknade hon.

Hon var helt klar.

Allt var som förut.

Hon pratade klart och var vaken.

Men hon kom inte ihåg något sen vi kom hem.

Jag åkte hem på kvällen, hade inte med mig några kläder.

Nattpatrullen på hemtjänsten tittade till henne under natten.

allt var ok.

På midsommarafton, följde hon med mig och A till A.s föräldrar.

Det kändes bra att hon fick komma iväg lite.

Det behöver hon.

Ha något annat att tänka på.

Idag, måndag, ringde jag till mamma på fm. Hon svarade och lät inte alls så pigg som hon gjort tidigare i veckan.

Hon hade ont över bröstet.

Sköterskan hade ringt till henne och kollat läget strax innan mig.

Hon hade sagt åt henne att ta en morfin tablett och sedan lägga sig.

Det gjorde mamma.

Nu var hon supertrött och hade fortfarande värk.

Jag sa till henne att vila, och att jag skulle ringa tillbaka efter en stund.

Jag pratade med henne alldeles nyss.

Jag väckte henne.

Nu har hon svårt att få fram ord igen. Låter frånvarande, nästan som att hon somnar under samtalet...

Inte har hon ätit något vettigt heller.

Fan.

Fan.

Fan.

Hemtjänsten kom precis när vi pratade,

jag sa åt henne att be dem hjälpa henne ordna något att äta.

"Jag ringer om en stund igen, mamma"

Fan.

fan.

fan.