Det här med att blogga... det är verkligen inte min grej.

Jag har inte tid, jag tar mig inte tid, jag glömmer bort, och jag har inget vettigt att skriva som någon annan vill läsa.

Med det sagt...

Nu har jag något vettigt att skriva.

Jag behöver skriva av mig.
Tala om för hela världen hur besviken jag är på de som svikit mig de senaste åren.

Ni som "känner" mig vet att jag genomgick en skilsmässa 2014 från A. Efter ett år som gifta.
Orsaken till den har det spekulerats vilt om.
Jag har aldrig sagt min mening om saken.
Det har gjort att all skuld lagts på mig, och jag har bara svalt det och låtit det vara.

Inte längre.

Det var en kväll/natt i april 2014.
A kom hem från jobbet, jag hade gått och lagt mig.
Jag sa ingenting när han kom hem för jag hörde att han pratade i telefonen.
Han pratade med en av hans vänner.
Trots att han satt på övervåningen, så hörde jag hela deras samtal.
A berättade hur han hade stött på en tjej på hans jobb, men att hon nu sagt att hon bara ville att de skulle vara vänner. Och han hade det ju trots allt rätt bra med mig. De pratade också om hur hon stötte på andra killar på jobbet.

Tyvärr hade jag redan vetat om det här. Jag hade misstänkt det ett tag.
A blev annorlunda med sin mobil. Han har aldrig brytt sig om den, men helt plötsligt hade han börjat sms´a massor. Och så fort han fick ett sms så röck han till sig telefonen snabbt och vände sig bort för att läsa.
Jag förstod att något var på gång.
Jag gjorde därför något som jag aldrig trodde om mig, att jag skulle göra.
När han lämnade telefonen obevakad, så läste jag hans sms.
Alla hans äckliga, flörtiga sms.
Han svek mig något så totalt! Gick bakom ryggen på mig. Vi var nygifta. Vi försökte få barn. Och han svek mig.

Dagen efter jag hade hört samtalet mellan A och hans kompis, sa jag till honom att jag visste om "J". Jag visste allt.
Han blev stel och sa typ ingenting.
Till slut fick han ur sig att han tyckte att vi skulle bo i varsitt av husen. Leva våra egna liv ett tag. "Pröva våra vingar" med andra. Jag tyckte han var dum i huvudet. Vi var nygifta. Försökte få barn. och skulle prova våra vingar med andra. Nej tack!

Efter någon dag frågade han mig om det var ok att han fortsatte sms´a med "J".
Idiot som jag är så sa jag "Ja".. Men om du gör något med henne är det slut.
Och han fortsatte.
Jag mådde dåligt. Skitdåligt. Magen knöt sig så fort jag hörde ett plingande ljud. Jag ville kräkas hela tiden.
Han skrev.. och han skrev.. När vi åt. När vi var med vänner. När vi tittade på film. När vi låg i sängen.
Till slut sa jag att jag inte ville att han slulle skriva med henne mer. Att det inte kändes bra.
Han tyckte att det gjorde väl inget. De var ju bara vänner ändå.
Men jag läste hans sms fortfarande.
Jag såg allt.

På sommaren skulle jag iväg på GU-F i två veckor. När jag sa att jag ev. tänkte ställa in det blev han grinig. Han hade ju planerat att hans kompis skulle komma och bo hos oss i en vecka under tiden jag var borta.
Jag åkte.
När jag kom hem läste jag hans sms igen.
Hans kompis hade såklart inte varit där.
Däremot hade han träffat henne. Såklart. Jag hade inte väntat mig något annat.

Det var vidrigt att läsa om hur de hade åkt iväg med hans MC, hur de hade stannat och ätit glass. Att han hade träffat hennes barn. (Ja hon hade också ett förhållande såklart)
Alla komplimanger han gav henne.
Fy faan..
Jävla svin

När vi pratade om det en gång, sa jag till honom att det värsta av allt, var att han inte ens hade bett om ursäkt.
Svaret jag fick var att han tyckte inte att han hade något att be om ursäkt för.
Nej.... okej...
Den meningen var droppen för mig.
Jag visste att nu är det slut.

I augusti blev jag bjuden till en födelsedagsfest. Jag var egentligen inte sugen att gå, men kände att jag behövde komma iväg.
Och jag är så enormt glad för att jag gick!

Den dagen kan man säga att jag gick. Lämnade mitt gamla liv bakom mig.
Ett liv med svek. Med elaka gliringar om vad jag hade på mig, vad jag tittade på för filmer och program, vilka jag umgicks med, om min familj. Ett liv där jag levde med en "son" istället för en make som han skulle vara.

På festen träffade jag den jag egentligen var menad att leva med.
Jag visste det såklart inte då, men jag kände att han var speciell.
Vi umgicks med varandra, och jag mådde bra i hans sällskap.
Dock började rykten florera ganska snart. Rykten om otrohet, om att jag betedde mig illa mot A.
Jag blev boven i dramat.
A spred rykten.
Folk som jag tidigare ansett var min familj, spred rykten.
Mina "vänner" spred rykten.

Allt blev mitt fel.

Och jag tog såklart åt mig.
Tyckte att det var nog kanske mitt fel.

Jag försökte in i det sista. Men det fanns inget att rädda.
Jag skulle aldrig klara att leva med A. Inte efter allt han har gjort.

Nu i efterhand kommer mycket tankar fram. Jag ser saker som jag inte sett dem förut.

Nu är jag klokare.
Jag har vänt ut och in på mig själv genom alla år för att A ska få som han vill och det han vill.
Jag har tagit emot och tagit emot av taskiga kommentarer om utseende, om vilka vänner jag har, om min familj.
Det spelar egentligen ingen roll vad han har sagt eller inte.
Han har i mina ögon betett sig som ett barn. Ett omoget barn.

Jag har valt att ta avstånd från det nu. Från honom.
Jag vill inte ha mer med honom att göra.
Att han kallade mig kall och svinig när jag inte ville lämna bort Ronja till honom, att han tyckte att han betett sig bra mot mig "med tanke på omständigheterna", och att han beter sig som en skit när han inte får som han vill. Det fick min bägare att rinna över.

Det kanske är fel av mig, men ingen annan verkar dra sig för att uttrycka sina åsikter om den här saken, så då tänker inte jag heller göra det.

Men nu sätter jag punkt.
Nu är det här ett avslutat kapitel i mitt liv.

Och fan vad skönt det är!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tiden går verkligen sjukt fort... Och mycket hinner hända och förändras. Sist jag skrev var jag och A i färd med att skaffa en till familjemedlem, en rottweiler. Vi hoppades då på att den utvalda kenneln skulle få många tikar i kullen och att vi s...

Så var det tisdag igenOch en ny veckaFörra veckan var jag "långledig", har ett sånt schema, ledig var tredje vecka. Underbart tycker jag! Jobbar dock ofta extra i den veckan.Förra tisdagen började jag på en "kurs" om hundens beteende i en flock. Vi t...

Har just kommit in från en mysig vinterpromenad med doggsenFörsökte träna inkallning med Dexter, att springa efter viltspår är mycket roligare än att hålla sig hos matte    Tjorven däremot håller sig alltid i närheten.Tänkte i mitt stilla sinne att...

Imorgon är det fem månader sedan mamma somnade in fem månader det känns inte som hon är borta ändå är det så tomt jag förstår det fortfarande inte mamma kan inte vara borta det är ju mamma   Jag gråter ofta Tänker på dig mamma, varj...

Har inte skrivit något inlägg sedan  i somras. Har inte haft varken ork eller lust... Sista inlägget talade om att mamma skickades in med ambulans till Västervik. Hon fick komma hem. Jag minns inga detaljer längre... Mycket förtränger ma...