Ingen hemgång för mammsen idag heller.

Hon ringde på fm och talade om att hon inte fick åka hem idag, i morse hade hon feber...

Hoppas hon i alla fall får åka hem till helgen....

Lilla mamma....

Igår ringde mamma och berättade att hon kanske skulle få åka hem idag.

Men var är mina kläder, frågade hon..

De tog ju jag med mig. Du åkte ju med sjukhusets kläder till Västervik.

Jag kommer med kläder när du får åka hem mamma.

Ja, så var det då så att jobbet ringde precis innan mamma och frågade om jag kunde jobba tre nätter... Visst svarar jag, behöver ju lite påfykllning i plånboken, om man säger så...

Men det var ju dumt...

Nu får vi se om hon får åka hem idag eller inte. Hon skulle ringa när de gått ronden.

Frågan är om jag verkligen kan träffa henne, jag vill absolut inte orsaka att hon blir sjuk igen. Får se hur det blir...

Men jag vill inget hellre än ge henne en stor kram!

Cellgifterna sa hon att de skulle skjuta upp två veckor. Att hon skulle få vara hemma ett tag och sen fortsätta behandlingen.

Men jag vet inte, ska ringa till avdelningen sen och höra, ibland är det lätt att mamma blandar ihop saker och missförstår.

Hon vill så gärna komma hem.

Igår sa hon att hon var lite orolig för att åka till Linköping igen och ta cellgifterna, jag vill inte bli mer sjuk nu....

Vad gör man...

Pest eller kolera...

Ska lägga mig och sova en stund till mamma ringer, så får vi se vad som händer....

En stoooor bamsekram skickar jag till min älskade, älskade mamma!!!

Sriver för dagen nu...

Mamma ligger kvar i Västervik.

Lunginflammationen går åt rätt håll.

Igår började hon äta.

Svärmor L var där och hälsade på, och då hade hon ätit hela portionen och halva efterrätten.

Nu är hon av med droppet och syrgasen med.

Gud vad skönt!!

Nu gråter jag av glädje istället.

Små små små framsteg.

Pratade med mamma vid lunch. Hon satt och åt. Åh vad skönt att höra!

Ringde till avdelningen där hon ligger. Frågade hur det var. Det går åt rätt håll.

Undrade hur det skulle bli med den andra cytostatikabehadlingen hon skulle fått på onsdag.

De visste inte än. Läkarna ville se till imorgon eftermiddag, hur det var med henne och om hon skulle klara behandlingen.

Okej.. bara att vänta och se..

Mitt i glädjens tårar slås jag av att jag ändå inte kan åka till mamma.

Klart att jag ska bli förkyld med.

Nästäppa och sisådär i halsen. Vet inte om det är pollen eller förkylning. Men eftersom mammas immunförsvar nu är kasst, så är det inte värt att ta risken.

Jag får vänta tills det går över.... Och det suger....

Idag ska A skriva teoriprov till MCkortet.

Jag brukar skoja med mamma att hon ska få åka med honom sen.

Nähedu brukar hon säga. Det skulle du bra gärna vilja se va?! Haha!!

Idag sa hon att, ja då kan han köra mig överallt snart, tror du han gör det?

Haha, klart han gör :D

Hon är så jäkla söt, min mamma!

Man kan inte annat än skratta åt henne och hennes bravader, alltid är det nåt.

Du är så underbar, mamma! Åh vad jag älskar dig!!

Fredag 8/6

Jag jobbade inatt.

Kom hem vid halv åtta, gick med hunden. Tänkte att det var lite tidigt att gå upp till mamma. Jag sover till nio tänkte jag och satte klockan på rigning.

Eller hur...

Vaknar kl 11, mamma ringer.

Hon låter ledsen.

Jag har fått dubbelsidig lunginflammation.. De ska köra mig till Västervik idag.

Jaha, oj då... Vad fan svarar man... jävlaskitfanihelvetenärfanskaskitentaslut?!!!

Jag springer upp till mamma.

Sitter hos henne.

Hon äter inte och dricker bara lite grann.

Sköterskan har ringt till ambulansen från västervik som kommer vid halv två - två tiden.

Jag kan inte åka med..

Jobbar i natt, vilket jag kan sjukskriva mig från.

Är pank på pengar, men väntar på att skatten ska komma in. Den skulle göra det igår eller idag men jag har inte fått något, kollade senast innan jag sprang till sjukhuset.

Jag frågar om det är ok att jag kommer på måndag till henne..

Ja visst säger hon.

Tror hon känner sig åsidosatt, jag vill vara hos henne hela tiden. Vill inte att hon ska behöva vara ensam.

Ambulansen kommer och hämtar henne.

Det var två trevliga män i alla fall.

Skönt det.

De ska förflytta henne från sjukhussängen till båren. De använder sig av en glidbräda.

Aj! gnyr mamma till när de håller på med henne.

Gjorde det ont, frågar ambulanssköterskan.

Ja, jag har cancer, svarar mamma.

Jag får ont i hjärtat, tappar luften och vill bara gråta varje gång hon säger det.

Mamma har ju inte cancer. Inte min mamma....

Fan, mamma har cancer...

Jag går hem.

Får ta med hennes rollator. Den hade inte plats i ambulansen..

Ringer till min syster P när jag kommer hem.

Berättar läget.

När jag pratar med henne kollar jag samtidigt hur mycket pengar jag har kvar.

Då ser jag att skatten har kommit in.

Jag blir arg och svär.

Sen blir jag bara ledsen. Bryter ihop totalt och bara gråter.

P gråter också.

Jag orkar inte mer.

Varför kan hon inte bara bli bra igen.

Jag gråter nu med, bara jag tänker på det.

Vilken jävla soppa.

Jag hade ju kunnat åkte med mamma till västervik då ju... Fanfanfan..

Nu var det försent att ringa sig sjuk till natten med. Jag kan inte sätta dem i klistret heller...

Jag får åka till henne imorgon.

Det är ju själva faaan att det aldrig ska ta slut!!

Torsdag 7/6

Mamma är fortfarande supertrött..

Kräks på morgonen när jag kommer.

Sköterskor och läkare kommer in om vartannat och ställer massa frågor.

Hon hänger inte med för fem öre..

Minns inte vad de sagt och förstår inte vad de säger.

Det går in genom ena örat och ut genom det andra.

Frågorna svarar hon lite oklart och lustigt på.

Verkar inte som de förstår att det är svårt för henne.

Såg på mammas mobil att sjukgymnasten hade ringt.

de verkar inte fatta de heller.

Vi har sagt åt dem att INTE ringa till mamma, utan att de ska ringa till oss istället. Men nej, de envisas med att ringa till henne. Mamma tycker det är skitjobbigt när det ringer folk och ställer frågor om när hon kommer hem, vad hon behöver för hjälp, vilka hjälpmedel, vilka mediciner hon ska ha o.s.v Hon vet inte.

Och hon har ingen aning om vem som ringer. Hon hänger ju inte med.

Herregud, hur svårt ska det vara att fatta, hon äter många jättestarka mediciner, smärtstillande så hela hon är avdomnad, hon har fått diagnos om en dödlig sjukdom, det har hon knappats smält än. Massor händer hela tiden, läkare, sköterskor sjukgymnaster, arbetsterapeupter, hemtjänst, biståndshandläggare är bara några utav dem som hon kommit i kontakt med under senaste tiden. Hon vet inte ens vad var och en av dem egentligen är till för. Det är för mycket på en gång.

Och då ska några av dessa envisas med att ringa henne när hon ligger på sjukhuset. Ja de kanske ska fråga hur det går med rullstolen hon har. Om den passar. Ja det är ju jävligt viktigt just nu. Idioter!

Är så trött på det.

Mamma varken äter eller dricker. De har satt dropp på henne nu så hon i alla fall får näring.

De har tagit massa prover för att ha koll på hennes värden och se om hon fått någon infektion i kroppen.

Hon blir nog kvar ett tag.

får se vad de säger imorgon.

Tisdag 5/6

Mamma är fortfarande jättetrött, men iallafall lite piggare än förut.

Idag är det dags för cytostatikan. Hon ska få den i dropp.

Jag gick till henne och fikade. Köpte med mig grodbakelser.

Mysigt!

Hon hade redan fått behandlingen när vi kom.

Jag gick hem vid 18 tiden, då började hon slumra till hela tiden.

Och imorgon är det äntligen hemgång!!

Onsdag 6/6

Sveriges nationaldag.

Sköterskan ringer på morgonen och talar om att mamma inte får åka hem idag.

Igår kväll hade hon fått hög feber och hon hade mått dåligt under natten. Hon hade sovit så djupt att de inte kunnat väcka henne. De satte till och med syrgas och en kateter på henne utan att hon märkte något.

Jag går dit så fort jag kunde.

Hon är så trött.

Sover mycket.

När hon vaknar till berättar hon att hon varit så elak mot en sköterska inatt. Svurit och varit otrevlig. Hon hade ju inte märkt att de satt syrgas och katetern, så vaknade hon och ville gå upp på toaletten och märkte att hon hade massa slangar överallt. Klart att hon blir förbannad. Sen bidrar hennes tabletter (och hela situationen med såklart) ocskå till att hon lätt tänder till.

På dagen gick jag hem för att rasta hunden och äta lite.

Jaag passade på att springa till affären innan de stängde och handlade så jag kunde göra nationaldagsbakelser. Jag tänkte att jag skulle överraska henne med det.

Jag slängde ihop dem snabbt och tog med varsin upp till henne.

Hon sov när jag kom dit så jag la bakelserna i ett kylskåp.

Hon mådde inte alls bra, så jag nämnde inte ens bakelserna för henne. Jag frågade om hon var sugen på nåt. Nej svarade hon bara.

Så här i efterhand förstår jag hur idiotiskt tänkt det var av mig. Klart som fan att hon inte vill ha en jävla bakelse när hon mår skit. Nu kom det där puckot fram igen.. Fanfanfan.

Jag gick hem på kvällen.

Bakelserna fick följa med.

Gör en sammanfattning av vad som hänt sedan i måndags. Har varit så mycket så har knappt hunnit andas...

Måndag 4 juni.

Jag ringde mamma på morgonen för att se så hon var vaken. Taxin skulle komma vid 8.30

Hon svarade.

Lät andfådd, ledsen och trött.

Hon hade svårt att andas.

Kände tryck över bröstet.

Som vanligt känner man sig hemsk när man är långt ifrån, och inte där.

Finns det någon värre känsla än maktlöshet?

Vi möttes på sjukhuset.

Hon var så trött.

Jag har aldrig någonsin sett en så trött människa.

Hon somnade hela tiden.

I väntrummet höll jag om henne lite, hon somnade på min axel.

Hon ficke ett rum. En sköterska kom och pratade lite.

Mamma småslumrade under hela samtalet.

Sen var det dags för lungröntgen för att se om det fanns kvar någon vätska i lungan, och sen fick vi prata med läkaren.

Hon kom fram till att mamma skulle få halv dos av cytostatikan, Gemzar, under tisdagen, komma tillbaka och få en halv dos till, sedan tillbaka efter två veckor för att se hur det gått.

Jag tog också upp att mamma haft så svullna ben, att hon haft lite andningssvårigheter och att hon känt tryck över bröstet. Hon skulle få göra ett ultraljud på hjärtat.

Hon berättade också om att det troligtvis kommer göras en strålning över bröstet sedan, för att underlätta andningen.

Senare på kvällen kommer de in och talar om att hennes blodvärden var lite låga, så hon skulle få två påsar blod.

Jag gick hem sedan.

Satte mig i köket, och grät.

Imorgon är det dags..

Mamma ska in på den första cytostatikabehandlingen.

Vi vet ingenting..

Ingen har berättat något om vad som kommer hända, eller hur det kommer hända.

Mamma tycker det är jättejobbigt.

Det är som att de går och hyschpyschar om allt, säger hon.

Hon har hundra frågor.

Så många att hon inte vet vad hon ska fråga när det väl finns chans.

Ja, så var det ju den där skriften på armen med, säger hon när vi pratar i telefon om det.

Vad menar du, undrar jag.

Mamma blir tyst en stund, sen säger hon, nä vad fan, nu har jag drömt igen.

Så där håller det på allt som oftast för henne. Hon drömmer saker hela tiden, även när man sitter och pratar med henne. Och hon slumrar till jättelätt. Och drömmer massor bara på korta stunder.

Hon tycker det är skitjobbigt.

Jag med.

Hon glömmer mycket av det man berättar för henne, och hon hänger inte alltid med.

Man måste prata lungt och tydligt och inte om så mycket runt ikring.

Troligtvis är det alla hennes mediciner som gör det.

Hon har höga doser smärtstillande.

Som sagt imorgon är det dags.

Hon är nog nervös

Jag är nervös

Är det nu helvetet ska börja?

Är det nu det värsta kommer?

Ibland märker jag att jag lever i förnekelse. Nej, mamma har inte cancer. Inte mamma inte. Nej, inte mamma. Hon har inte cancer. Hon är bara gammal (eller hur....) Hon har inte cancer.

Det känns inte som mamma har cancer.

Inte min mamma inte.

Fan, ta vara på familjen. Du vet inte vad du har förrän du förlorat det. Men låt det inte gå så långt innan du inser det. Snälla... jag ber dig. Ta vara på all tid du har i livet. Lev för dagen och ta vara på den. Lev inte med ånger. Uppfyll dina drömmar. Älska dina nära och kära. Tala om och visa att du älskar dem. Var inte materialistisk, det är oviktigt med materiella ting, ta vara på familjetiden istället.

Jag vet inte vad jag ska säga för att jag ska sluta ångra att inte jag tog vara på tiden tills nu. Jag vill inte att någon gör samma misstag. Gör inte det.

Lev dagen som det vore den sista.

Lova det...