Jag sov kvar hos svärföräldrarna.

De bor bara 4 mil från sjukhuset.

Vi har 16 mil från oss.

Sambon åkte hem.

Det var tufft att vara så ledsen och ha så mycket tankar i huvet, och sen inte vara hemma.

Gråten kom med jämna mellanrum.

Jag bara bröt ihop.

Efter en vecka började jag övernatta i mammas lägenhet istället. Det var lite längre ifrån, 7 mil.

Jag åkte till mamma varje dag och var där så länge jag kunde.
Hon skulle inte behöva vara ensam.

Hon var ensam när hon fick höra att hon hade cancer, det ska ingen behöva vara, och det ska inte hända igen.

Det blev som egentid med henne, bara hon och jag. Det var skönt.

Vi pratade, skojade, löste korsord, åt och fikade.

Jag har nog aldrig umgåtts så mycket med henne förut. Förjävligt att det ska behöva bero på en sån idiotisk sak som en dödlig sjukdom.

Jag satt ofta på sängkanten hos henne. Ibland kurade jag ihop mig i hennes famn.

Helt obeskrivligt och ovärderligt.