Den 3 maj kom mammas läkare in på rummet.

Provsvaren hade kommit.

det var cancer, både i lungan och i fläcken de tagit bort.

Hon fick då diagnosen lungcancer med spridning till hud och skelett.

Han kunde inte säga något om hur framtiden skulle se ut. Han sa bara "ta vara på tiden".

Mamma blev chockad.

-Det var värre än jag trodde, sa hon.

Under hela tiden hade hon intalat sig själv att hon inte hade cancer. Det var inte det, det var något annat.

Nu fick hon beskedet.

Dagen efter fick hon åka hem.

Livet hemma började.

Det var med blandade känslor hon åkte hem.

Sjukhusets trygghet skulle försvinna. Hon skulle få klara sig själv på ett annat sätt.

Jag skulle stanna hos henne, men det var ändå inte samma trygghet.

Jag körde hem henne. Dagen innan hade jag köpt lite blommor till hennes fönster.

Jag tänkte på sången av Anita Hegerland

mamma är du ledsen, varför ler du ej

vill du jag ska måla någonting åt dig

många vackra färger har jag ännu kvar

gråt ej lilla mamma allt ska bli så bra

jag ska måla hela världen lilla mamma

full av solsken varje dag

att det regnar och är grått det gör detsamma

du ska solsken i ditt fönster ändå ha

alla blommorna du gärna ville köpa

lilla mamma jag ska måla dem till dig

jag ska måla hela världen lilla mamma

och allt ska bli så ljust och glatt för dig

Mamma hade inte haft så mycket blommor hemma på länge.

Det hade hon alltid när vi var barn. Och de piggar ju upp lite i alla fall.

Pelargon är hennes favorit. Och amaryllis.

Det var på en torsdag.

Vi skulle till kirurgen först.

Båden kirurgen och hennes assistent var lugna och trevliga.

De skar bort fläcken under naveln, och sydde ihop.

Mamma den tossan låg och tittade på hela tiden. Jätteintresserad :D

Jag tittade också, men kände mig halvt svimfärdig.

Sedan var det dags för den där förbaskade bronkoskopin.

Under dagen hade mamma fått två påsar blod och två påsar dropp.

Jag fick inte följa med på bronkoskopin. Men det skulle ta ca 40 minuter om allt gick väl.

De kom och hämtade mamma och körde iväg henne i sängen.

-Lycka till nu mamma, jag älskar dig!

De mötte en av mammas sköterskor,

_Lycka till nu,

-Tack snälla du, sa mamma, och kramade om henne, precis som det vore sista gången de sågs. Är du där hos mig? frågade hon.

Nej, det skulle hon inte vara.

-Men vi ses sen.

Jag gick bakom dem fram till hissen, sen vek jag av och tog trapporna.

Mamma såg mig genom glasdörren innan de gick in i hissen. Hon var osäker och livrädd, det syntes lång väg. ögonen var alldeles tårfyllda.

När hon såg mig sken hon upp som en sol, och sträckte på sig för att se extra bra, och vinkade intensivt åt mig. Hon skickade slängpussar.

Nu kändes det som sista gången vi skulle ses. Lite som när man är hos veterinären och ska låta sitt djur somna in. Hemsk känsla.

Mor lilla mor, vad jag ville vara hos dig då...

Trösta dig och hålla dig i handen.

Krama dig.

Tala om hur mycket du betyder,

hur mycket jag älskar dig.

Det kommer bli bra lilla mamma.

Jag gick tillbaka till avdelningen efter en timme för att se om hon var tillbaka på sitt rum.

När jag öppnade dörren till avdelningen hörde jag någon som hostade kraftigt. Det lät som en sån där besvärlig hosta, som att någon höll på att kvävas. En sköterska som varit med under bronkoskopin kom fram direkt och mötte mig.

Det var klart.

Det hade gått bra.

Det var mamma som hostade.

Måste ligga på sidan i två timmar

Inte äta eller dricka på tre.

Det kunde komma blod när hon hostade.

All information snurrade i huvudet.

Jag hörde det, men ändå inte.

Det enda jag hörde tydligt var mamma, hur hon hostade.

Jag gick dit.

Hon var illröd i ansiktet och hostan var så jobbig för henne.

Det var som att stå och se på medan mamma kvävdes.

Jag tog henne i handen.

-Jag är här nu mamma, såja.... schhhh...

Jag försökte trösta.

Det var sjöblött i sängen.

Ingen hade satt på henne något inkontinensskydd, och hon hade ju fått två påsar dropp, tror hon var inne på sitt tredje. Och hon kunde inte röra på sig. Hon var tvungen att ligga helt stilla på sidan.

Hon grät.

Hon skämdes och grät. Och hon kunde inte hålla sig. Hela hon skakade.

Jag talade om det för en sköterska, som skulle säga till en annan sköterska. Ingen kom.

Jag talade med nästa sköterska, som hjälpte mamma att lägga torra kläder intill kroppen, men allt det blöta fick ligga kvar. Hon fick ju inte röra på sig.

Vid 17 skulle hon ner på röntgen igen. Nu fick hon röra på sig.

En sköterska tänkte köra ner henne med allt det blöta i sängen. Det ville inte mamma, men sköterskan insisterade på att det var smidigast så.

Jag och en undersköterska hjälpte mamma få bort allt det blöta.

-Nu är jag människa igen, sa hon.

Jag kan inte med ord beskriva hur det kändes att sitta och se på när mamma led på det sättet.

Det var hemskt.

Det var det värsta jag varit med om.

Det önskar jag inte ens min värsta fiende.

Dagarna gick.

De tog ofta blodprover, flera rör.

Mammas läkare kom in under ronden en dag och talade om att de skulle behöva göra en bronkoskopi på lungan. de skulle gå in genom näsan och ta en provbit på lungan för att undersöka cancern.

Så kom nästa smäll...

När hon kom in till sjukhuset, hade de även sett en ojämnhet på levern. Ev. hade cancern spridit sig dit också.

Ett ultraljud bokades in.

Jag följde med mamma ner på ultraljudet.

Hon fick klä av sig på överkroppen, och det är det värsta hon vet. Det kändes som hon var rädd.
Jag satt hela tiden brevid henne, höll henne i handen, och talade om vad läkaren sa. Det var en utländsk läkare och mamma hade svårt att förstå eftersom hon bröt lite.
De hittade inget fel, tack och lov.

En dag viskade mamma till mig att hon hade ett så konstigt märke nedanför naveln.
Hon hade inte berättat eller visat det för någon. Det kändes så förargligt sa hon.
Det var som en stor, torr leverfläck, och det var som en skorpa på den.

-Men mamma, du måste visa den för läkaren. Hur länge har du haft den?

-Ett par veckor svarade hon.
Senare kom det fram att hon hade haft den längre än så.

Vi visade den för läkaren och hon skulle få ta bort den hos kirurgen.

Mamma, lilla mamma, förlåt att du inte känt att du kunnat berätta om det tidigare...

Tiden hos kirurgen och bronkoskopin blev på samma dag.

Och i mina ögon blev det den värsta av alla dagar på sjukhuset...