På lördagkvällen ringde jag till nattpersonalen och bad henne tala om att jag inte skulle komma och jobba imorgon.
Vi skulle åka och hälsa på mamma på sjukhuset.

Jag sov nästan ingenting på hela natten. Jag var alldeles tom i huvudet, samtidigt som massa tankar snurrade... Vad ska jag säga imorgon. Kommer jag börja gråta. Jag måste vara positiv och stark, för mammas skull.

Det är så mycket jag vill säga till henne,

-Förlåt att jag flyttade hemifrån så tidigt,

-Förlåt att jag var så arg på dig när jag bodde hemma,

-Förlåt att jag inte hälsat på dig mer,

-Förlåt att jag inte stannat längre stunder hos dig,

-Förlåt att jag inte alltid tagit dig på allvar,

-Förlåt att jag skämdes för dig i skolan

-Förlåt att jag sa att du såg ut som en gubbe i ditt kortklippta hår

-Förlåt att du inte känt att du alltid kan säga som det är till mig

-Förlåt att allt alltid handlar om mig

-Förlåt att jag inte tog din värk på allvar.....

-Förlåt..... Jag älskar dig...

Vi gick upp tidigt på söndagmorgonen. Jag skulle packa med. Men vad ska jag ta med mig? Hur länge ska jag vara borta?

Jag och sambon åkte, vi hämtade först upp hans mamma som också skulle följa med till sjukhuset. Jag satt tyst och tårarna rann under hela resan.

Jag tror det var förmiddag när vi kom fram, jag minns inte riktigt. Jag minns att jag var jättenervös när vi hade parkerat utanför sjukhuset. Det var alldeles tomt därinne, dödstyst.

Mamma låg därinne i sin säng. Hon hade en rumskamrat med, tror hon hette Ulla, en trevlig dam.

Hon såg så... liten ut, mamma. Hon hade stora sjukhuskläder på sig. Blåa.

Det har aldrig känts så bra att få krama mamma. Hon var mjuk och go, sådär riktigt kramgo. Jag kände mig som ett litet barn igen. Jag ville aldrig släppa henne. Jag kunde hålla om henne för alltid.

-Jag älskar dig, viskade hon.

- Åh, jag älskar dig med.

Sen satt vi där runt hennes säng och pratade och pratade.

Emellanåt såg man hur trött hon blev. Det var som ögonlocken blev tunga och stängdes. Och det märktes att hon inte orkade prata så mycket. 

Hon hade fått massa smärtstillande mediciner, blodtryckssänkande, kortison, mot illamående o.s.v o.s.v

Hon som aldrig ätit någon medicin alls, penicillin nån gång, men knappast mer än så.

På eftermiddagen åkte vi... Då var det dags att kramas igen. En sån där underbar, go kram. 

- Jag vill inte släppa dig mamma. Jag vill inte lämna dig här. Jag vill vara hos dig. Jag vill vara i din famn, för alltid.

-Jag älskar dig gumman.

- Jag älskar dig mamma.

- Vi ses imorgon.

En vacker dag finns det inget imorgon.