Gör en sammanfattning av vad som hänt sedan i måndags. Har varit så mycket så har knappt hunnit andas...

Måndag 4 juni.

Jag ringde mamma på morgonen för att se så hon var vaken. Taxin skulle komma vid 8.30

Hon svarade.

Lät andfådd, ledsen och trött.

Hon hade svårt att andas.

Kände tryck över bröstet.

Som vanligt känner man sig hemsk när man är långt ifrån, och inte där.

Finns det någon värre känsla än maktlöshet?

Vi möttes på sjukhuset.

Hon var så trött.

Jag har aldrig någonsin sett en så trött människa.

Hon somnade hela tiden.

I väntrummet höll jag om henne lite, hon somnade på min axel.

Hon ficke ett rum. En sköterska kom och pratade lite.

Mamma småslumrade under hela samtalet.

Sen var det dags för lungröntgen för att se om det fanns kvar någon vätska i lungan, och sen fick vi prata med läkaren.

Hon kom fram till att mamma skulle få halv dos av cytostatikan, Gemzar, under tisdagen, komma tillbaka och få en halv dos till, sedan tillbaka efter två veckor för att se hur det gått.

Jag tog också upp att mamma haft så svullna ben, att hon haft lite andningssvårigheter och att hon känt tryck över bröstet. Hon skulle få göra ett ultraljud på hjärtat.

Hon berättade också om att det troligtvis kommer göras en strålning över bröstet sedan, för att underlätta andningen.

Senare på kvällen kommer de in och talar om att hennes blodvärden var lite låga, så hon skulle få två påsar blod.

Jag gick hem sedan.

Satte mig i köket, och grät.

Imorgon är det dags..

Mamma ska in på den första cytostatikabehandlingen.

Vi vet ingenting..

Ingen har berättat något om vad som kommer hända, eller hur det kommer hända.

Mamma tycker det är jättejobbigt.

Det är som att de går och hyschpyschar om allt, säger hon.

Hon har hundra frågor.

Så många att hon inte vet vad hon ska fråga när det väl finns chans.

Ja, så var det ju den där skriften på armen med, säger hon när vi pratar i telefon om det.

Vad menar du, undrar jag.

Mamma blir tyst en stund, sen säger hon, nä vad fan, nu har jag drömt igen.

Så där håller det på allt som oftast för henne. Hon drömmer saker hela tiden, även när man sitter och pratar med henne. Och hon slumrar till jättelätt. Och drömmer massor bara på korta stunder.

Hon tycker det är skitjobbigt.

Jag med.

Hon glömmer mycket av det man berättar för henne, och hon hänger inte alltid med.

Man måste prata lungt och tydligt och inte om så mycket runt ikring.

Troligtvis är det alla hennes mediciner som gör det.

Hon har höga doser smärtstillande.

Som sagt imorgon är det dags.

Hon är nog nervös

Jag är nervös

Är det nu helvetet ska börja?

Är det nu det värsta kommer?

Ibland märker jag att jag lever i förnekelse. Nej, mamma har inte cancer. Inte mamma inte. Nej, inte mamma. Hon har inte cancer. Hon är bara gammal (eller hur....) Hon har inte cancer.

Det känns inte som mamma har cancer.

Inte min mamma inte.

Fan, ta vara på familjen. Du vet inte vad du har förrän du förlorat det. Men låt det inte gå så långt innan du inser det. Snälla... jag ber dig. Ta vara på all tid du har i livet. Lev för dagen och ta vara på den. Lev inte med ånger. Uppfyll dina drömmar. Älska dina nära och kära. Tala om och visa att du älskar dem. Var inte materialistisk, det är oviktigt med materiella ting, ta vara på familjetiden istället.

Jag vet inte vad jag ska säga för att jag ska sluta ångra att inte jag tog vara på tiden tills nu. Jag vill inte att någon gör samma misstag. Gör inte det.

Lev dagen som det vore den sista.

Lova det...