Tisdag 5/6

Mamma är fortfarande jättetrött, men iallafall lite piggare än förut.

Idag är det dags för cytostatikan. Hon ska få den i dropp.

Jag gick till henne och fikade. Köpte med mig grodbakelser.

Mysigt!

Hon hade redan fått behandlingen när vi kom.

Jag gick hem vid 18 tiden, då började hon slumra till hela tiden.

Och imorgon är det äntligen hemgång!!

Onsdag 6/6

Sveriges nationaldag.

Sköterskan ringer på morgonen och talar om att mamma inte får åka hem idag.

Igår kväll hade hon fått hög feber och hon hade mått dåligt under natten. Hon hade sovit så djupt att de inte kunnat väcka henne. De satte till och med syrgas och en kateter på henne utan att hon märkte något.

Jag går dit så fort jag kunde.

Hon är så trött.

Sover mycket.

När hon vaknar till berättar hon att hon varit så elak mot en sköterska inatt. Svurit och varit otrevlig. Hon hade ju inte märkt att de satt syrgas och katetern, så vaknade hon och ville gå upp på toaletten och märkte att hon hade massa slangar överallt. Klart att hon blir förbannad. Sen bidrar hennes tabletter (och hela situationen med såklart) ocskå till att hon lätt tänder till.

På dagen gick jag hem för att rasta hunden och äta lite.

Jaag passade på att springa till affären innan de stängde och handlade så jag kunde göra nationaldagsbakelser. Jag tänkte att jag skulle överraska henne med det.

Jag slängde ihop dem snabbt och tog med varsin upp till henne.

Hon sov när jag kom dit så jag la bakelserna i ett kylskåp.

Hon mådde inte alls bra, så jag nämnde inte ens bakelserna för henne. Jag frågade om hon var sugen på nåt. Nej svarade hon bara.

Så här i efterhand förstår jag hur idiotiskt tänkt det var av mig. Klart som fan att hon inte vill ha en jävla bakelse när hon mår skit. Nu kom det där puckot fram igen.. Fanfanfan.

Jag gick hem på kvällen.

Bakelserna fick följa med.

Gör en sammanfattning av vad som hänt sedan i måndags. Har varit så mycket så har knappt hunnit andas...

Måndag 4 juni.

Jag ringde mamma på morgonen för att se så hon var vaken. Taxin skulle komma vid 8.30

Hon svarade.

Lät andfådd, ledsen och trött.

Hon hade svårt att andas.

Kände tryck över bröstet.

Som vanligt känner man sig hemsk när man är långt ifrån, och inte där.

Finns det någon värre känsla än maktlöshet?

Vi möttes på sjukhuset.

Hon var så trött.

Jag har aldrig någonsin sett en så trött människa.

Hon somnade hela tiden.

I väntrummet höll jag om henne lite, hon somnade på min axel.

Hon ficke ett rum. En sköterska kom och pratade lite.

Mamma småslumrade under hela samtalet.

Sen var det dags för lungröntgen för att se om det fanns kvar någon vätska i lungan, och sen fick vi prata med läkaren.

Hon kom fram till att mamma skulle få halv dos av cytostatikan, Gemzar, under tisdagen, komma tillbaka och få en halv dos till, sedan tillbaka efter två veckor för att se hur det gått.

Jag tog också upp att mamma haft så svullna ben, att hon haft lite andningssvårigheter och att hon känt tryck över bröstet. Hon skulle få göra ett ultraljud på hjärtat.

Hon berättade också om att det troligtvis kommer göras en strålning över bröstet sedan, för att underlätta andningen.

Senare på kvällen kommer de in och talar om att hennes blodvärden var lite låga, så hon skulle få två påsar blod.

Jag gick hem sedan.

Satte mig i köket, och grät.