Det slutade med att mammas sköterska skickade in henne till Västervik med ambulans.

Jag ringde mamma just när de lastade in henne.

När vi la på började jag panikgråta

Jag grät och grät

kunde inte sluta

hyperventilerade

och grät

Så ringde jag till min syster P och svärmor L.

När jag pratade med mamma senare på dagen sa hon att de misstänkte att det var hjärtat som bråkade.

Fan inte det också

Fan fan fan

Jag hade tänkt åka till mamma samma dag.

Men jag orkade inte

Jag var trött, ledsen och helt förstörd

Jag åkte till henne på onsdagen

sov kvar i hennes lägenhet och åkte tillbaka på torsdagen med.

Det var inte hjärtat.

Det kunde vara ångest

ångest över allt som hänt och kommer att hända.

Hon får lugnande för det nu

Till råga på allt så har tumören i lungan växt

trots cytostatikabehandlingen så har den växt.

Det blir ingen mer strålning

inga fler cellgifter

det går inte

det hjälper inte

hon kommer inte orka

hon är för svag

"Din mamma är väldigt sjuk" säger läkaren till mig

"Hon är väldigt svag"

Det syns inte så väl på utsidan

man kan inte tro att det är så illa

men på insidan...

på insidan är det illa...

på min lilla mamma

min lilla mamma som alltid tagit hand om mig

som alltid funnits där

som jag trotsat emot som tonåring

som jag ringt vnästan varje dag som vuxen

som jag älskar så oerhört mycket

som är min mamma

min mamma...

Hon kanske får komma hem imorgon, fredag

hon vill vara hemma så mycket och länge som möjligt

jag fick fråga henne rakt ut

det var skitjobbigt

det känns elakt att tänka på, men jag har beställt hem blanketter till vita arkivet...

jag vet inte hur mamma vill ha det när hon somnat

tänkte att man kan fylla i dem , tillsammans, både hon och jag

och nån mer om någon vill...

det är nog bra att ha

man vet att livet ska sluta, man vet inte när eller hur

idag

imorgon

nästa år

om femtio år

ingen kan svara

ingen

jag älskar dig mamma

jag älskar dig