Imorgon är det dags..

Mamma ska in på den första cytostatikabehandlingen.

Vi vet ingenting..

Ingen har berättat något om vad som kommer hända, eller hur det kommer hända.

Mamma tycker det är jättejobbigt.

Det är som att de går och hyschpyschar om allt, säger hon.

Hon har hundra frågor.

Så många att hon inte vet vad hon ska fråga när det väl finns chans.

Ja, så var det ju den där skriften på armen med, säger hon när vi pratar i telefon om det.

Vad menar du, undrar jag.

Mamma blir tyst en stund, sen säger hon, nä vad fan, nu har jag drömt igen.

Så där håller det på allt som oftast för henne. Hon drömmer saker hela tiden, även när man sitter och pratar med henne. Och hon slumrar till jättelätt. Och drömmer massor bara på korta stunder.

Hon tycker det är skitjobbigt.

Jag med.

Hon glömmer mycket av det man berättar för henne, och hon hänger inte alltid med.

Man måste prata lungt och tydligt och inte om så mycket runt ikring.

Troligtvis är det alla hennes mediciner som gör det.

Hon har höga doser smärtstillande.

Som sagt imorgon är det dags.

Hon är nog nervös

Jag är nervös

Är det nu helvetet ska börja?

Är det nu det värsta kommer?

Ibland märker jag att jag lever i förnekelse. Nej, mamma har inte cancer. Inte mamma inte. Nej, inte mamma. Hon har inte cancer. Hon är bara gammal (eller hur....) Hon har inte cancer.

Det känns inte som mamma har cancer.

Inte min mamma inte.

Fan, ta vara på familjen. Du vet inte vad du har förrän du förlorat det. Men låt det inte gå så långt innan du inser det. Snälla... jag ber dig. Ta vara på all tid du har i livet. Lev för dagen och ta vara på den. Lev inte med ånger. Uppfyll dina drömmar. Älska dina nära och kära. Tala om och visa att du älskar dem. Var inte materialistisk, det är oviktigt med materiella ting, ta vara på familjetiden istället.

Jag vet inte vad jag ska säga för att jag ska sluta ångra att inte jag tog vara på tiden tills nu. Jag vill inte att någon gör samma misstag. Gör inte det.

Lev dagen som det vore den sista.

Lova det...